Kattis11

Jag har....eller vi... har två tonårsdöttrar.
18 o 16 år.
De har nog passerat den värsta tonårstiden, kan man hoppas.
Fast jag tycker inte att de har varit SÅ jobbiga.
De har aldrig blivit de där monstren som alla säger. Och nu slutade hälften läsa. :-)
Jag kan ju undrar varför de INTE blev monster.

Vi lever i en s.k kärnfamilj. Vi flyttade, och bytte kommun, när tjejerna var 10 resp 8 år.
Vi trodde det skulle vara hemskt för dem men det gick relativt bra. Den yngre hamnade i en väldigt dålig klass så där blev det jobbigt innan hon hamnade i rätt skola och klass.
Den stora hänger alltid med så hon anpassar sig. Kan vara tufft ibland men i långa loppet vinner hon. Hon har en grundtrygghet. Det är vikigt att ha.
Hon vet att vi finns alltid här. Om det är nåt så löser vi det. DÄR kan det vara på både gott och ont.
Vi har fixat väldigt mycket åt vara döttrar, "räddat" dem i vissa situationer.
De har inte behövt tagit såååå stort ansvar. Tyvärr.

Men vi har två tjejer som sällan bråkar med varandra, de kan ju bli vansinniga ibland men de är väldigt olika.
Och det kan ju vara svårt att förstå för dom ibland.
Vi har två tjejer som ALDRIG sagt något otrevligt till oss.Aldrig svurit eller skrikigt åt oss.
Oj, det låter som vi hållit dem väldigt hårt, men nej.

Vi har två tjejer som berättar allt för mig......jag hoppas att det inte är allt de berättar men väldigt mycket iaf.
Vi har två tjejer som gärna tar hem kompisar för här är det högt i tak, utan att  de sitter hela kvällen hos oss vuxna.

Stora dottern ventilerar gärna saker med mig/oss innan hon pratar med sina kompisar.
Ungefär som om hon vill ha OK på att hon tänker rätt.
Vilket hon för det mesta gör.

Lilla dottern berättar också nästan allt och vi har en väldigt bra relation.

De vet att de alltid kan komma till oss oavsett vad det är eller vad de har gjort. De märker att vi förstår dem, hur de tänker och känner och att vi kan vara på deras nivå men vara vuxna när det gäller.

Att vi som vuxna ska vara de vuxna är nog en jätteviktig bit i det hela.
Men sen komma ihåg hur det var i den åldern.
Jag tänker ofta: "hur tänkte jag och kände jag när jag var så gammal."
Där vinner man mycket. Tror jag....eller är jag övertygad om.

Visst har vi haft det tufft ibland......eller?? Jo, men det är glömt nu, liksom.

Så, våra skruttungar, vi älskar er med hela våra hjärtan och ni är en fröjd för oss.


Nu har jag bara skrivit från hjärtat och inte brytt mig om svenskan. Så ursäkta alla "språkpoliser" :-)
Så säger vi alltid på jobbet när nån säger fel, då är vi språkpoliser.

Och egentligen så kannman skriva hur mycket som helst, eller hur.
Så detta är inte slutet på detta ämne.

Puh.....

Kommentera gärna och helst!